Stopp, stanna!
I natt drabbades jag av en hemsk sjukdom, nämligen åldersnoja..Insåg att om bara några få dagar så är det 2008, det året då jag fyller 25!
När min syster va 25 så hade hon fått sitt första barn och bodde i en villa på landet.
När min mamma va 25 så fick hon mig och hade redan sedan tidigare en 4:årig dotter. Känner att jag lever så långt ifrån det där vuxna familjelivet som man bara kan. Bor ensam med mina katter, lyssnar fortfarande på mina Tintinskivor när jag ska sova, tycker fortfarande att popcorn är en helt acceptabel middag som bör avnjutas i soffan framför tv:n där jag självklart fortfarande föredrar tecknat framför nyhetsprogram..och jag har fortfarande inte en aning om vad jag ska bli när jag blir stor..
För kanske 4 år sen trodde jag att jag visste precis hur min framtid skulle se ut, allt kändes så självklart. Och när den bubblan sprack kändes alla andra tänkbara alternativ bara som "det näst bästa". Har accepterat att det aldrig kommer bli som jag ville, och det är inte heller nåt jag funderar över längre..Istället sätter jag upp mål om vem jag vill vara, vilka jag vill ha i min närhet och om hur jag vill att min framtid ska se ut, som jag vet att jag inte kommer nå.. Målen varierar också med jämna mellanrum beroende på humör och händelser i livet.. Som för att ha något att skylla på när man inte vågar satsa på det som finns i ens närhet. Vem vågar riskera att förlora "det bästa"?
Vill ju gärna tro att när det bästa väl kommer så kommer det märkas omedelbart och att man är beredd att bara släppa allt annat utan att tveka oavsett om det gäller kärlek eller karriär.
Men hur länge kan man vänta?
Finns det någon åldersgräns då man måste släppa dessa omöjliga drömmar?
Hur många "näst bästa" ska man släppa förbi i en väntan på ett "bästa" som kanske aldrig kommer?
Känner mig förvirrad,ensam, rädd och lite bajsnödig.
Tjooo..
När min syster va 25 så hade hon fått sitt första barn och bodde i en villa på landet.
När min mamma va 25 så fick hon mig och hade redan sedan tidigare en 4:årig dotter. Känner att jag lever så långt ifrån det där vuxna familjelivet som man bara kan. Bor ensam med mina katter, lyssnar fortfarande på mina Tintinskivor när jag ska sova, tycker fortfarande att popcorn är en helt acceptabel middag som bör avnjutas i soffan framför tv:n där jag självklart fortfarande föredrar tecknat framför nyhetsprogram..och jag har fortfarande inte en aning om vad jag ska bli när jag blir stor..
För kanske 4 år sen trodde jag att jag visste precis hur min framtid skulle se ut, allt kändes så självklart. Och när den bubblan sprack kändes alla andra tänkbara alternativ bara som "det näst bästa". Har accepterat att det aldrig kommer bli som jag ville, och det är inte heller nåt jag funderar över längre..Istället sätter jag upp mål om vem jag vill vara, vilka jag vill ha i min närhet och om hur jag vill att min framtid ska se ut, som jag vet att jag inte kommer nå.. Målen varierar också med jämna mellanrum beroende på humör och händelser i livet.. Som för att ha något att skylla på när man inte vågar satsa på det som finns i ens närhet. Vem vågar riskera att förlora "det bästa"?
Vill ju gärna tro att när det bästa väl kommer så kommer det märkas omedelbart och att man är beredd att bara släppa allt annat utan att tveka oavsett om det gäller kärlek eller karriär.
Men hur länge kan man vänta?
Finns det någon åldersgräns då man måste släppa dessa omöjliga drömmar?
Hur många "näst bästa" ska man släppa förbi i en väntan på ett "bästa" som kanske aldrig kommer?
Känner mig förvirrad,ensam, rädd och lite bajsnödig.
Tjooo..
Kommentarer
Trackback
